Gräns

  • Utgiven av: Ordfront, 2018
  • Typ: Kortroman

Tina som jobbar vid tullen är fenomenalt skicklig på att ta fast smugglare. Aldrig har hon tagit miste, förrän idag. När Vore kliver av färjan tvekar hon för första gången på sina känslor. Tina anar att han döljer något men vet inte riktigt vad. De attraheras av varandra och när hon lär känna honom inser hon att hela hennes liv är baserat på en lögn.

Gräns är tidigare publicerad i novellsamlingen Pappersväggar.

Förord till Gräns

INT. SKRIVSTUGAN/FRITIDSHEM. RÅDMANSÖ. VINTER 2003 – DAG

Gräns är en av de få saker jag har skrivit som jag är alltigenom nöjd med. Efter tre novellsamlingar håller jag den fortfarande för min bästa novell. Den skrevs under ganska knepiga omständigheter och kanske hänger min kärlek till den samman med det.
   Jag började att skriva den i januari 2003. Jag och min hustru Mia och vÃ¥r son Fritiof, som dÃ¥ var sex Ã¥r, hade ett halvÃ¥r tidigare flyttat frÃ¥n VingÃ¥ker till RÃ¥dmansö. Vi hade dÃ¥ligt med pengar pÃ¥ nivÃ¥n att vi ibland gick och letade i fickor efter smÃ¥pengar i slutet av mÃ¥naden.
   Min roman LÃ¥t den rätte komma in hade blivit refuserad av de sex förlag jag dittills hade skickat den till utan ett ord av uppmuntran. Jag hade kört fast i nästa, den som skulle komma att bli Hanteringen av odöda. Situationen var ohÃ¥llbar, sÃ¥ jag började att arbeta deltid pÃ¥ ett fritidshem för att dra in lite pengar.
   Innan mina halvlyckade karriärer som trollkarl och sedan stÃ¥uppkomiker hade jag arbetat tvÃ¥ Ã¥r pÃ¥ ett fritidshem i Hässelby. Det var det enda "normala" jobb jag hade haft och när nu även min författarkarriär gÃ¥tt i stÃ¥ utan att ens ha börjat, sökte jag mig tillbaka till det enda jag behärskade. Deltiden skulle tillÃ¥ta mig att fortsätta skriva.
   Det visade sig svÃ¥rare än jag trott. NÃ¥got hade hänt med mitt huvud under de femton Ã¥r som gÃ¥tt sedan jag senast arbetat med barn. Att trösta och lösa konflikter tog hÃ¥rdare pÃ¥ krafterna än jag väntat mig och jag var ofta rätt slut när jag kom hem. Men jag disciplinerade mig och gnetade vidare med novellen Gräns som var min enda kanal ut mot det jag egentligen ville hÃ¥lla pÃ¥ med.
   När novellen var färdig framÃ¥t februari var jag lika tvärnöjd med den som jag fortfarande är. Men vad skulle jag ha den till? Ingen ville ha min roman och det fanns inga forum för en 60-sidig novell. Jag hade bara skrivit den för att idén fanns och jag ville hÃ¥lla pÃ¥.
   Ett par mÃ¥nader senare blev jag erbjuden en heltidstjänst pÃ¥ fritidshemmet till hösten. Även om det alltsÃ¥ tog hÃ¥rt pÃ¥ skallen sÃ¥ är samvaro med barn en av de saker jag har fallenhet för. En heltidstjänst skulle fixa vÃ¥r ekonomi, sÃ¥ jag gick i beslutsvÃ¥nda eftersom det skulle innebära att jag mer eller mindre fick ge upp skrivandet.
   Veckan dÃ¥ jag var tvungen att ge ett svar till fritidshemmet ringde sÃ¥ Jan-Erik Pettersson pÃ¥ Ordfront och sa att de ville ge ut LÃ¥t den rätte komma in. Ett par dagar senare fick jag ett erbjudande frÃ¥n SVT om att skriva nÃ¥gra avsnitt till teveserien Kommissionen med förskott och allt. Situationen vände pÃ¥ en femöring och sedan dess har jag kunnat ägna mig Ã¥t skrivandet.
   Första gÃ¥ngen jag besökte Ordfront för att prata om LÃ¥t den rätte komma in hade jag med mig en bunt papper i en plastpÃ¥se, utskrifter av de fem noveller jag dittills skrivit, däribland Gräns.

    CUT TO:

EXT. SKOG. RÅDMANSÖ. VÅR 2014 – FÖRMIDDAG

TEXT: "ELVA Ã…R SENARE"

Jag och regissören Ali Abbasi är ute och går i skogen på Rådmansö. Vi ska prata om den första version av manuset på en filmversion av Gräns som jag skrivit, men Ali är mest intresserad av träden.
   "Wow, alltsÃ¥! Vilket ljus! Och de här stammarna!"
   Jag tittar pÃ¥ de intetsägande granarna i omrÃ¥det där vi brukar plocka svamp pÃ¥ höstarna. Jag kan inte se med hans ögon, men är glad över hans entusiasm över den skog som är en sÃ¥ väsentlig del av berättelsen. Jag tänker att Ali är en stadsmänniska och troligen inte van vid att se sÃ¥ här mÃ¥nga träd pÃ¥ en gÃ¥ng.
   Senare sitter vi i sjöboden som normalt är Mias arbetsplats. Vi pratar om manuset och dricker mycket kaffe. Ali bubblar och svämmar över av idéer, jag hinner inte ens anteckna allt han säger. Flera av hans förslag innebär sÃ¥ genomgripande förändringar av berättelsen att det skulle ta veckor att skriva om. När jag pÃ¥pekar det, säger Ali med ett varggrin: "Men man kan väl testa!" Innan jag hunnit invända att ett par veckors arbete är mycket jobb för att "testa" nÃ¥got, har Ali kommit med en ny idé.
   Vid nÃ¥gon punkt slutar jag att anteckna. Det trycker bakom ögonen och huvudet känns tomt. Ali pratar vidare. Det ska mycket till för att fÃ¥ mig kreativt utmattad, men Ali har lyckats. Jag tänker att jag aldrig kommer att kunna skriva tillsammans med denna människa, men jag tycker mycket om honom och hoppas att hans vildvuxna fantasi ska fÃ¥ blomma ut i Gräns.
   Senare skriver jag ytterligare en version där jag fogar in ett par av Alis idéer och sedan är det i stort sett tyst under nÃ¥gra Ã¥r.

CUT TO:

INT. BUSS. SOMMAR 2017 – DAG

Jag sitter på bussen till Stockholm då det plingar till i min telefon. Jag har fått ett bildmeddelande från ett okänt nummer. En närbild på en kvinna med ett grovt utseende, på gränsen till omänskligt. Över bilden står det: "Vad tycker du?"
   Jag svarar att jag inte vet vad jag ska tycka eftersom jag inte vet vem det föreställer eller vem det är som har skickat bilden. Svaret kommer snabbt: "Din gamle kompis Ali!"
Jag kan se Alis varggrin framför mig när han skickat meddelandet. Förberedelserna till inspelning har satt igång och bilden föreställer Eva Melander i full Tina-mask. Jag svarar att det ser fantastiskt ut, vilket det gör.

CUT TO:

INT. KAPELLSKÄR. HÖST 2017 – FÖRMIDDAG

Jag, Mia, Fritiof och hans flickvän Molly befinner oss i Kapellskär, ett par kilometer från vårt hus, för att agera statister vid inspelningen. Vi är färjepassagerare. De andra i familjen har tilldelats väskor och jag, som far i huset, drar på en trilla med öl och vin i kartonger.
   "VarsÃ¥goda!" ropar Ali och vi gÃ¥r längs en korridor i sällskap med andra. Vi närmar oss tullterminalen och där stÃ¥r hon. Tina. Hon som jag drömde fram fjorton Ã¥r tidigare som en flykt frÃ¥n en motig tillvaro. Hon betraktar mig med sina smÃ¥, djupt liggande ögon och hon ser mer eller mindre exakt ut sÃ¥ som jag föreställt mig henne. Det är svindlande.
   Regianvisningarna för scenen är enkla. GÃ¥ längs korridoren, vik in i rummet till höger. Jag gÃ¥r längs korridoren, ser pÃ¥ Tina, passerar kameran och viker in i rummet till vänster. Scenen fÃ¥r tas om.

CUT TO:

INT. FILMHUSET, STOCKHOLM. TIDIG VÅR 2018 – FÖRMIDDAG

Presskonferens i Filmhuset med anledning av att Gräns tagits ut till Cannes. Den ska visas i kategorin A certain regard, i tävlan med fjorton andra filmer från hela världen. Med yviga gester illustrerar jag för de församlade reportrarna hur exatisk Ali var den där gången i skogen. Träden! Ljuset! Ali ler lite trött och kanske överdriver jag en smula.
   NÃ¥gra kvällar tidigare har jag och Mia fÃ¥tt se en rÃ¥klippning av filmen pÃ¥ teven hemma. Efter en kvart är jag tvungen att pausa och gÃ¥ ut och röka en cigarrett eftersom jag är sÃ¥ glad att jag inte kan titta ordentligt. Filmen motsvarar allt jag kunnat önska mig och mer. Ali har tagit denna skruvade historia pÃ¥ djupaste allvar – och viss humor – och resultatet är bedÃ¥rande. Manuset är rejält omskrivet av Ali och Isabella Eklöf, men i grunden är det samma omänskliga kärlekshistoria som under mycket motstÃ¥nd vecklas ut.
   PÃ¥ Filmhuset kan jag ärligt berätta hur mycket jag älskar filmen. Vi stÃ¥r under ett stort, projicerat foto av första gÃ¥ngen dÃ¥ Tina och Vore möts i tullen och det kan inte förnekas: jag är lite övertaggad. Lycklig.

DISSOLVE TO:

INT. THEATRE DEBUSSY, CANNES. SEN VÅR 2018 – KVÄLL

Applåderna efter premiärvisningen i Cannes vill inte ta slut. I den jättelika biografen står över tusen människor upp och klappar, klappar. Skådespelarna står vända mot salongen intill Ali som vinkar, bockar, vinkar på ett annat sätt tills han får slut på gester och bara nickar åt publiken som fortsätter att applådera.
   Jag tar upp min kamera och filmar en snutt, sveper över balkongerna och auditoriet fyllda med högtidsklädda människor som ger sitt bifall Ã¥t vad de just har sett. Slutligen landar jag pÃ¥ Ali som tittar in i kameran och ler som en varg.

FADE TO BLACK.

TEXT: "En vecka senare meddelas det att Gräns har vunnit i Cannes och sålts till hela världen."

    EFTERTEXTER   

Gräns skrevs under en period då alla vägar tycktes stängda. Den handlar om att acceptera vad man är, vilka konsekvenserna än må vara. Att omfamna kärleken, i vilken form den än må visa sig. Att hitta hem.
   Det är mig en stor glädje att Ali och övriga inblandade givit berättelsen ett hem i rörliga bilder, inom filmdukens ramar. Att den fÃ¥r leva vidare. Tack för det.

John Ajvide Lindqvist
Rådmansö, Maj 2018

Mer att läsa

Det skrivna

Den kompletta guiden till Johns böcker, noveller och andra texter.

Det rörliga

Filmatiseringar, tv-produktioner och scenföreställningar.

Det exklusiva

Här finns exklusivt material, vissa aldrig tidigare publicerade texter.

Om John

John Ajvide Lindqvists historia - vem är han och vad han han gjort?