X – den sista platsen

"X-den sista platsen är grymt spännande och tillsammans med resten av trilogin utgör den ett imponerande romanbygge. " -Sydsvenskan

  • Utgiven av: Ordfront, 2017
  • Typ: Roman

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«

Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte.

Sagt om X – den sista platsen

"Platserna-trilogin är något av det bästa som skrivits i Sverige på senare år."
-Yukiko Duke

”John Ajvide Lindqvist visar i X – den sista platsen än en gång att han är en skräckförfattare med både djup, bredd och förmåga att skriva fram det mest oväntade. Med en aldrig sinande berättarglädje.”
-Sveriges Radio

"John Ajvide Lindqvist är en mästare på att skapa en krypande obehagskänsla, genom att låta det vardagliga, lite grå och slitna, undan för undan infiltreras av det otroliga – och göra det nästan troligt [---] det bestående intrycket blir det av rafflande spänning och empati för ensamma, tilltufsade människor."
-UNT

Om X

Tillkomsthistorierna för mina romaner och noveller har ofta ett avgörande ögonblick när en väsentlig byggsten faller på plats och manar mig att börja skriva. Det kan inträffa när jag duschar, kör bil eller sitter på rufftaket till båten med foten på rodret. Plötsligt trillar en bild eller scen ner i skallen och jag vet att jag har en berättelse. Ibland kan jag resonera och anteckna mig fram till byggstenen i fråga, men ofta kommer den som en ren ingivelse.
   Så är fallet med berättelsen som kom att heta "X". Jag hade några vaga tankar om pojken i kojan från Rörelsen, handel med extra rent kokain, en fiktiv förort från tiden för miljonprogrammet samt en självmordsvåg i Stockholms undre värld. Vad jag inte hade var en huvudperson.
   När jag och min hustru åker bil någonstans brukar jag läsa högt ur någon bok för henne medan hon kör, men just den här dagen satt jag bara tyst i passagerarsätet. Jag minns inte, kanske det var en långresa och jag hade paus i läsningen för att skona halsen. Oväsentligt.
   Hur som så satt jag där och slöglodde på landskapet som vevades förbi utanför fönstret och plötsligt, shabang, så var han där! Kriminaljournalisten Tommy Torstensson, kallad Tommy T, tidigare upphöjd till guru, numra avdankad. Jag såg hans utseende, hur det var möblerat hemma hos honom. Jag såg att han hade en dyster mops som hette Hagge, samt att denne Hagge saknade ett ben och hade svaga övernaturliga förmågor.
   Allt det där kom inramlande under loppet av ett par sekunder, som en enda bild, och jag visste att jag hade min ena huvudperson. Den andra, Linus, tog längre tid och var mer en produkt av funderande kring vad berättelsen krävde. Sedan var det bara att sätta byggstenarna i rörelse, om den klumpiga metaforen ursäktas.
   Bland det roligaste med att skriva "X" var att skapa Gårdsstugan. När jag skrev Hanteringen av odöda tittade jag på en karta över Stockholm för att se var det fanns så mycket grön yta att den halvärdiga förorten Heden kunde tänkas ligga där. Bara Järvafältet var stort nog. Till det mindre omfattande Gårdsstugan behövde jag ett område närmare centrum och valet föll på södra Hagaparken. Lustigt nog så har det funnits planer på bebyggelse av båda områdena.
Inspirerat av de smått megalomana byggnationerna Grindtorp och Storstugan började så det X-formade Gårdsstugan att ta form, berättelserna, egenheterna och en egen kultur på en plats med ett invånarantal som en mindre svensk stad.
   En kalasfestlig grej är att när boken kom ut så imponerades ett par recensenter av min blykoll på det samtida tugget och förortsslangen. Jag fick lite dåligt samvete eftersom min koll i själva verket var noll. Jag hittade bara på alltihop.
   Jag insåg mycket tidigt att, visst, jag kunde läsa lite självbiografier av tidigare kriminella och kolla in snacket på Flashback (jag gjorde båda delarna), men skulle jag sedan försöka imitera hur unga förortskriminella pratar skulle det garanterat låta falskt manierat och därtill troligen daterat när boken väl kom ut. För att inte tala om den kulturella approprieringen!
   Alltså: hitta på eget slang. Jag läste om Anthony Burgess A clockwork orange för inspiration. Även hans slang är ett rent påhitt, grundat i ryska. Eftersom min huvudperson Linus bor i södra Gårdsstugan, där det finns en historisk arbetskraftsinvandring från Finland, tog jag finskan som utgångspunkt när jag behövde hitta på nya ord. I norra Gårdsstugan spanska.
   Därtill en alternativ användning av existerande svenska ord. Anta att någon vill säga: "Hörde att Tompa har dött, vem säljer droger i hans område nu?" på Gårdstugemål blir det: "Hörde Tompa har segnat. Vem puttar skiten på hans yta nu?" Jag hade en egenhändigt uttänkt ordlista med ett sjuttiotal ord intill mig under skrivandet.
   Nog om detta. Trots bokens längd så skrev den sig som av sig själv. Uppriktigt sagt har jag svårt att minnas att jag har skrivit den, trots att det var så nyligen. Och nej, det beror inte på att jag har snorat skit, det bara gick så fort alltihop.
   Möjligen hänger det samman med att jag, som nämnnts i texten om Rörelsen, hade för avsikt att skriva lite hårdkokt. Inte grotta ner mig i folks skallar som jag ¬– likt zombierna i Tjärven – har för vana, utan mera pang på rödbetan, raka rör och handlingen främst, lite "coola" repliker för att blåsa in luft i texten.
   Därtill kom att jag tyckte mig ana vissa litterära ambitioner hos mig själv, möjligen uppskrämda av den bekräftelse som Augustnomineringen för Rörelsen innebar. Bort det! Tillbaka till rötterna! Låt den rätte komma in skrev jag på sju månader under en period då jag bara kunde jobba tre-fyra timmar per dag. Så ska slipstenen dras!
   Under skrivandet av X fanns det alltså en medveten strategi att inte resonera för mycket och inte bekymra mig över den stilistiska kvaliteten, utan bara låta berättelsen rejsa iväg i vilken riktning den själv önskade så att den fick behålla ett slags naiv fräschör. Jag skrev mer än halva under två intensiva och lyckliga månader i Kuba, ay que sudor.
   Under skrivandet av min roman "Vänligheten" återföll jag i ett visst "litterärt" tänkande eftersom jag ville skriva en på alla sätt stor roman. Men förtvivlen icke! Jag har skrivit en helt vidrig kortroman som heter "Svinen" och håller på med en ännu vidrigare som heter "Värdet" där det är splatter och vederstyggligheter för hela slanten, vänta och se.
   Jag håller sannerligen inte X för någon stor roman, men den gör sitt jobb. Man kan säga att jag skrev den som om jag var dess läsare. Som nämnts på annan plats så kan jag under bra arbetsperioder skriva mer än 12 sidor per dag och så var det ofta med X. Jag hinner liksom inte tänka, jag måste bara skriva vidare på nästa sida för att se hur det går.
   Visst planerade och antecknade jag en del, men ofta kunde ett kapitel på 10-15 sidor vara sammanfattat på två eller tre rader, resten fick komma under skrivandet. Det är det jag menar med att skriva som om jag var en läsare. Jag har nästan ingen plan för vad som ska hända utan skriver helt enkelt det jag som läsare skulle tycka vara roligast eller mest spännande eller värst tragiskt om det hände härnäst och ofta hinner fingrarna knappt med.
   Det kanske låter självförhärligande, men för några år sedan så insåg jag att jag hade kommit till en punkt där jag har fullständig kontroll över språket. Wooh, mannen, sakta i backarna, vem tror du att du är, Selma Strindberg?
   Så här. Jag hävdar alltså inte att jag är en stor stilist vars rumpa skulle sitta fint på Gyldene Freden, nej. Däremot så är min formuleringsförmåga numera så pass vässad att jag friktionsfritt kan skriva vadhelst jag vill skriva. Har jag bara en bild för vad som ska hända så bereder det mig inga problem att klä förloppet i ord och intuitivt snida till en skaplig struktur. Jag är fullärd i mitt yrke. På vilken nivå jag sedan utöver detta yrke får andra avgöra.
   Jag tror att insikten kom just under skrivandet av X. Den bara gav sig. Den som till äventyrs har läst min bok om skrivprocessen, Misslyckas igen, misslyckas bättre vet att jag har slitit mitt hår, dunkat pannan i skrivbordet och förtvivlat under skrivandet av flera av mina romaner.
   Tillåt mig därför att ännu en gång säga att skrivandet av X var något helt annat. Det var köksbordet i Kuba, det var cigg, kaffe och flugor, det var fingrarna som bara flög över tangenterna medan jag tänkte: "Fy fan vad jag kan det här!"
   Någon gång kan det väl få vara så?      

Mer att läsa

Det skrivna

Den kompletta guiden till Johns böcker, noveller och andra texter.

Det rörliga

Filmatiseringar, tv-produktioner och scenföreställningar.

Det exklusiva

Här finns exklusivt material, vissa aldrig tidigare publicerade texter.

Om John

John Ajvide Lindqvists historia - vem är han och vad han han gjort?