Gräns

  • Utgiven av: Ordfront, 2018
  • Typ: Kortroman

Tina som jobbar vid tullen är fenomenalt skicklig på att ta fast smugglare. Aldrig har hon tagit miste, förrän idag. När Vore kliver av färjan tvekar hon för första gången på sina känslor. Tina anar att han döljer något men vet inte riktigt vad. De attraheras av varandra och när hon lär känna honom inser hon att hela hennes liv är baserat på en lögn.

Gräns är tidigare publicerad i novellsamlingen Pappersväggar.

Förord till Gräns

INT. SKRIVSTUGAN/FRITIDSHEM. RÅDMANSÖ. VINTER 2003 – DAG

Gräns är en av de få saker jag har skrivit som jag är alltigenom nöjd med. Efter tre novellsamlingar håller jag den fortfarande för min bästa novell. Den skrevs under ganska knepiga omständigheter och kanske hänger min kärlek till den samman med det.
   Jag började att skriva den i januari 2003. Jag och min hustru Mia och vår son Fritiof, som då var sex år, hade ett halvår tidigare flyttat från Vingåker till Rådmansö. Vi hade dåligt med pengar på nivån att vi ibland gick och letade i fickor efter småpengar i slutet av månaden.
   Min roman Låt den rätte komma in hade blivit refuserad av de sex förlag jag dittills hade skickat den till utan ett ord av uppmuntran. Jag hade kört fast i nästa, den som skulle komma att bli Hanteringen av odöda. Situationen var ohållbar, så jag började att arbeta deltid på ett fritidshem för att dra in lite pengar.
   Innan mina halvlyckade karriärer som trollkarl och sedan ståuppkomiker hade jag arbetat två år på ett fritidshem i Hässelby. Det var det enda "normala" jobb jag hade haft och när nu även min författarkarriär gått i stå utan att ens ha börjat, sökte jag mig tillbaka till det enda jag behärskade. Deltiden skulle tillåta mig att fortsätta skriva.
   Det visade sig svårare än jag trott. Något hade hänt med mitt huvud under de femton år som gått sedan jag senast arbetat med barn. Att trösta och lösa konflikter tog hårdare på krafterna än jag väntat mig och jag var ofta rätt slut när jag kom hem. Men jag disciplinerade mig och gnetade vidare med novellen Gräns som var min enda kanal ut mot det jag egentligen ville hålla på med.
   När novellen var färdig framåt februari var jag lika tvärnöjd med den som jag fortfarande är. Men vad skulle jag ha den till? Ingen ville ha min roman och det fanns inga forum för en 60-sidig novell. Jag hade bara skrivit den för att idén fanns och jag ville hålla på.
   Ett par månader senare blev jag erbjuden en heltidstjänst på fritidshemmet till hösten. Även om det alltså tog hårt på skallen så är samvaro med barn en av de saker jag har fallenhet för. En heltidstjänst skulle fixa vår ekonomi, så jag gick i beslutsvånda eftersom det skulle innebära att jag mer eller mindre fick ge upp skrivandet.
   Veckan då jag var tvungen att ge ett svar till fritidshemmet ringde så Jan-Erik Pettersson på Ordfront och sa att de ville ge ut Låt den rätte komma in. Ett par dagar senare fick jag ett erbjudande från SVT om att skriva några avsnitt till teveserien Kommissionen med förskott och allt. Situationen vände på en femöring och sedan dess har jag kunnat ägna mig åt skrivandet.
   Första gången jag besökte Ordfront för att prata om Låt den rätte komma in hade jag med mig en bunt papper i en plastpåse, utskrifter av de fem noveller jag dittills skrivit, däribland Gräns.

    CUT TO:

EXT. SKOG. RÅDMANSÖ. VÅR 2014 – FÖRMIDDAG

TEXT: "ELVA ÅR SENARE"

Jag och regissören Ali Abbasi är ute och går i skogen på Rådmansö. Vi ska prata om den första version av manuset på en filmversion av Gräns som jag skrivit, men Ali är mest intresserad av träden.
   "Wow, alltså! Vilket ljus! Och de här stammarna!"
   Jag tittar på de intetsägande granarna i området där vi brukar plocka svamp på höstarna. Jag kan inte se med hans ögon, men är glad över hans entusiasm över den skog som är en så väsentlig del av berättelsen. Jag tänker att Ali är en stadsmänniska och troligen inte van vid att se så här många träd på en gång.
   Senare sitter vi i sjöboden som normalt är Mias arbetsplats. Vi pratar om manuset och dricker mycket kaffe. Ali bubblar och svämmar över av idéer, jag hinner inte ens anteckna allt han säger. Flera av hans förslag innebär så genomgripande förändringar av berättelsen att det skulle ta veckor att skriva om. När jag påpekar det, säger Ali med ett varggrin: "Men man kan väl testa!" Innan jag hunnit invända att ett par veckors arbete är mycket jobb för att "testa" något, har Ali kommit med en ny idé.
   Vid någon punkt slutar jag att anteckna. Det trycker bakom ögonen och huvudet känns tomt. Ali pratar vidare. Det ska mycket till för att få mig kreativt utmattad, men Ali har lyckats. Jag tänker att jag aldrig kommer att kunna skriva tillsammans med denna människa, men jag tycker mycket om honom och hoppas att hans vildvuxna fantasi ska få blomma ut i Gräns.
   Senare skriver jag ytterligare en version där jag fogar in ett par av Alis idéer och sedan är det i stort sett tyst under några år.

CUT TO:

INT. BUSS. SOMMAR 2017 – DAG

Jag sitter på bussen till Stockholm då det plingar till i min telefon. Jag har fått ett bildmeddelande från ett okänt nummer. En närbild på en kvinna med ett grovt utseende, på gränsen till omänskligt. Över bilden står det: "Vad tycker du?"
   Jag svarar att jag inte vet vad jag ska tycka eftersom jag inte vet vem det föreställer eller vem det är som har skickat bilden. Svaret kommer snabbt: "Din gamle kompis Ali!"
Jag kan se Alis varggrin framför mig när han skickat meddelandet. Förberedelserna till inspelning har satt igång och bilden föreställer Eva Melander i full Tina-mask. Jag svarar att det ser fantastiskt ut, vilket det gör.

CUT TO:

INT. KAPELLSKÄR. HÖST 2017 – FÖRMIDDAG

Jag, Mia, Fritiof och hans flickvän Molly befinner oss i Kapellskär, ett par kilometer från vårt hus, för att agera statister vid inspelningen. Vi är färjepassagerare. De andra i familjen har tilldelats väskor och jag, som far i huset, drar på en trilla med öl och vin i kartonger.
   "Varsågoda!" ropar Ali och vi går längs en korridor i sällskap med andra. Vi närmar oss tullterminalen och där står hon. Tina. Hon som jag drömde fram fjorton år tidigare som en flykt från en motig tillvaro. Hon betraktar mig med sina små, djupt liggande ögon och hon ser mer eller mindre exakt ut så som jag föreställt mig henne. Det är svindlande.
   Regianvisningarna för scenen är enkla. Gå längs korridoren, vik in i rummet till höger. Jag går längs korridoren, ser på Tina, passerar kameran och viker in i rummet till vänster. Scenen får tas om.

CUT TO:

INT. FILMHUSET, STOCKHOLM. TIDIG VÅR 2018 – FÖRMIDDAG

Presskonferens i Filmhuset med anledning av att Gräns tagits ut till Cannes. Den ska visas i kategorin A certain regard, i tävlan med fjorton andra filmer från hela världen. Med yviga gester illustrerar jag för de församlade reportrarna hur exatisk Ali var den där gången i skogen. Träden! Ljuset! Ali ler lite trött och kanske överdriver jag en smula.
   Några kvällar tidigare har jag och Mia fått se en råklippning av filmen på teven hemma. Efter en kvart är jag tvungen att pausa och gå ut och röka en cigarrett eftersom jag är så glad att jag inte kan titta ordentligt. Filmen motsvarar allt jag kunnat önska mig och mer. Ali har tagit denna skruvade historia på djupaste allvar – och viss humor – och resultatet är bedårande. Manuset är rejält omskrivet av Ali och Isabella Eklöf, men i grunden är det samma omänskliga kärlekshistoria som under mycket motstånd vecklas ut.
   På Filmhuset kan jag ärligt berätta hur mycket jag älskar filmen. Vi står under ett stort, projicerat foto av första gången då Tina och Vore möts i tullen och det kan inte förnekas: jag är lite övertaggad. Lycklig.

DISSOLVE TO:

INT. THEATRE DEBUSSY, CANNES. SEN VÅR 2018 – KVÄLL

Applåderna efter premiärvisningen i Cannes vill inte ta slut. I den jättelika biografen står över tusen människor upp och klappar, klappar. Skådespelarna står vända mot salongen intill Ali som vinkar, bockar, vinkar på ett annat sätt tills han får slut på gester och bara nickar åt publiken som fortsätter att applådera.
   Jag tar upp min kamera och filmar en snutt, sveper över balkongerna och auditoriet fyllda med högtidsklädda människor som ger sitt bifall åt vad de just har sett. Slutligen landar jag på Ali som tittar in i kameran och ler som en varg.

FADE TO BLACK.

TEXT: "En vecka senare meddelas det att Gräns har vunnit i Cannes och sålts till hela världen."

    EFTERTEXTER   

Gräns skrevs under en period då alla vägar tycktes stängda. Den handlar om att acceptera vad man är, vilka konsekvenserna än må vara. Att omfamna kärleken, i vilken form den än må visa sig. Att hitta hem.
   Det är mig en stor glädje att Ali och övriga inblandade givit berättelsen ett hem i rörliga bilder, inom filmdukens ramar. Att den får leva vidare. Tack för det.

John Ajvide Lindqvist
Rådmansö, Maj 2018

Mer att läsa

Det skrivna

Den kompletta guiden till Johns böcker, noveller och andra texter.

Det rörliga

Filmatiseringar, tv-produktioner och scenföreställningar.

Det exklusiva

Här finns exklusivt material, vissa aldrig tidigare publicerade texter.

Om John

John Ajvide Lindqvists historia - vem är han och vad han han gjort?